Sammanfattning

Augusta! 

Vad har du lärt dig?! Vad tar du med dig från dina månader utomlands och framför allt har du blivit bättre på att packa?

Jag hör det ända ner hit till lilla Ijsselstein hur ni sitter och undrar. Och ja det gör väl jag med.

Så att göra en liten genomgång är väl på sin plats för nu är snart mina nio månader utomlands slut. Det har varit ett riktigt äventyr. Allt jag upplevde i Indien skulle det inte finnas tid eller rum att berätta allt om. Men jag  börjar där, det första och det största äventyret.

Under en tid mådde jag riktigt dåligt. Det var en chock att komma dit helt själv. Indien lämnar en inte oberörd om man säger så. Allt är tätt inpå även om jag som priviligerad västerlänning som var där för att jobba under en kort tid, bodde på ett hotell i en bra stadsdel och kunde ta taxi överallt kanske inte upplevde det fullt ut. Men det hade jag nog inte klarat. Jag fick perspektiv på saker helt klart. Det går inte att klaga länge på att man saknar sina nära när man bor ok, kan köpa allt man ser i stort sett och spenderar helgerna med att resa eller testa nya restauranger. När man samtidigt vet att precis utanför på gatan bor två barnfamiljer i några skjul och lite längre bort ligger det ett slumområde. Där de tvättar sina kläder på busshållplatsens asfalt för det är enda stället i området som inte är av jord och inte är en väg.

Det blev även en kulturkrock. De jag träffade var väldigt raka. Som kvinnan i mataffären som skrek rakt ut hur söt jag var när jag gick förbi. Eller det mindre trevliga i hur alla jag pratade med kommenterade hur mycket finnar jag hade ett tag. Att lära sig hur det fungerade på jobbet blev en prövning det också även om jag inte hade några stora problem så märkte man skillnader på hur man tänker när det gäller tid och kommunikation.  En stor skillnad var även synen på kvinnor och män. Har varit så frustrerad på alla förutfattade meningar och kommentarer att det ett tag bara gällde att stänga av och inte lyssna. Tror ändå jag kom lindrigt undan med tanke på att jag ser så annorlunda ut, och typ är huvudet längre än de flesta. 

Men oj vad jag förvånat mig själv under den här tiden. Trodde aldrig jag skulle stå och pruta priser på både det ena och andra och gilla det. Eller bli så arg på en rickshawförare att jag skäller ut honom mitt på en gata och går av och promenerar längs med vägen hemåt. Eller sätta mig själv i en rickshaw en annan kväll som lovar mig ett pris för att köra hem mig som sen istället kör in på en liten mörk gata och vill ha dubbla summan till för att åka. Att jag då inte blir rädd och betalar utan sur och hoppar ur och springer tillbaka till stora gatan i jakt på en ny förare.

Och att det inte hände värre grejer än det som hände. Att jag inte tvärdog i trafiken dag ett, två eller 90 i Bangalores kaosartade stadstrafik eller på vägarna under den fem timmar långa resan Jaipur-Agra. Att min kropp klarade all mat, luft och vatten jag stoppade i den (fick bara lättare magproblem för de som undrar, starka kryddor brukar ge den effekten). Och att jag inte blev galen av hjärtesorg över att vara så långt borta från Sverige. Att det fanns ett slutdatum var nog en stor bidragande del till det.

 

Resorna med Naqeeb var verkligen jättekul. Platser som är helt fruktansvärt vackra och storslagna. Taj Mahal, forten i Jaipur och Agra, naturen i Kerela, Mysores Palats och alla ställen i Bangalore. Platser jag tänk att det hade varit kul att se men inte trott att jag någonsin skulle göra. Och all mat vi har provat. Började riktigt gilla den indiska maten. Var inte så förtjust innan men den består av så mycket mer än Butter Chicken som jag brukade äta. Kan längta efter en välgjord Dosa, Lacha Parata, Chicken Kurma, Murgh Tikka och alla olika Naan.

Och att få uppleva att vara AugustaSahlinSuperstar var ju en grej i sig! Så fort jag gick ut så var det någon som tog kort, pekade eller stirrade. Att Indier är genuint intresserade av det mesta samt inte rädda att gå fram och prata och fråga märkte jag av. På det lilla gym jag gick till under hela tiden fick jag snabbt en vän i en äldre man som hälsade glatt varje gång och småpratade lite. Eller helt plötsligt så var jag med i en av de få tjejerna där’s träningspass och passade bollar och gjorde situps tillsammans. Sömmerskan som skällde på mig när jag kom dit för andra gången och då inte hade bilder att visa för henne på hur jag såg ut i sareen jag hade på jobbet. Samt alla människor som bara gick fram för att få veta vilket mitt ”Good/God name” var (vet inte riktigt om de menade att det var bra namn eller guds namn). Det har ju om inte annat stärkt mitt självförtroende. 

Jag har ju helt klart vuxit med den här resan. Fattat att jag klarar en hel del, blivit mer självständig om jag nu ska bli lite klyshig. Troligtvis det jobbigaste rent psykiskt jag gjort men lärorikt och under flera stunder något av det bästa jag gjort. Börjat leva lite mer efter att ”det löser sig”…

…vilket i sin tur har gjort mig något bättre på att packa, tror jag, för att svara på den initiala frågan. Tar ju hellre lite mer än mindre fortfarande. Får se på lördag hur många väskor det faktiskt blir som jag får med mig från Nederländerna. Klart är ju att jag inte längre är nervös för att resa. Kan det nu.